Här kommer en något längre utläggning om hur vi haft det. Första etapp - Bangkok, ett ganska långt inlägg då det kändes som typ det längsta dygnet någonsin.

 

Vi börjar med flygresan ner. Vi var lite nervösa över att flyga med Norweigian ner, skulle flyget gå i tid, skulle flyget ens gå? Skulle det vara mask i maten? Skulle bromsarna sluta fungera i luften? Flyget gick precis i tid, vi hade gott om plats för våra iochförsig något korta ben och maten var långt över förväntan. Långt mycket godare än AirChinas äckelank-rätt och andra läskiga såkallade maträtter man tvingat i sig på flygplan. Så flygbolaget Norweigian har jag än så länge inget ont att säga om. Däremot märkte vi efter ett par timmar flygning, att folket som väljer att flyga med Norweigian inte att rekommendera (förutom oss själva då förstås). Vårt flyg skulle landa i Bangkok 06.30 efter 10 timmar flygning. Perfekt tänkte vi, då kan man sova några timmar på planet så att man är är hyffsat pigg när man kommer fram. NEJ, det kunde man INTE göra. För helt plötsligt hade vårt plan förvandlats till en lokal krog någonstans i Värmland, med fulla medelålders män i för mycket ansikstbehåring och hästsvans och deras alldeles för blonderade och sminkade fruar i för stora silikonbröst (hela denna meningen kan läsas white trash istället om man vill). Samtliga hade även solglasögon på huvudet hela resan, mycket nödvändigt när man lämnar ett grått Stockholm för att anlända i Bangkok 10 timmar senare klockan 06.30 på morgonen. De hade bestämt att man visst inte behöver sova och att det är mycket trevligare att stå och ha skrikande samtal till varandra. Inte nog med detta så fanns det även alldeles för gott om barn på flyget. Speciellt skrikande barn. Av 10 timmars resa skrek ett barn 9,32 timmar, tillslut skrek jag också...

 

Så utvilade som få landade vi i Bangkok och tog oss senare under dagen till sjukhuset där vi gjorde lungröntgen för vårt visum för Nya Zeeland. Det finns ju en viss logik i Asien som inte riktigt finns i andra länder, den kallas – ingen logik alls, och detta märktes även på sjukhuset. Vi fattade ingenting, blev visade till en disk för att registrera in oss, sen till ett annat hus för att registrera in oss igen, sen till en annat skrivbord för att gå igenom lite papper, sen till ett annat väntrum, sen in och mätas och vägas (här fick jag och Emil göra helt olika saker, vi vet fortfarande inte varför). Sedan vidare ner till ett annat hus för röntgen, tillbaka igen och ja ni förstår... Tre timmar senare hade vi nog besökt vartenda rum i hela sjukhuset och hade med oss två gigantiska kuvert med våra resultat från lungröntgen. Det är inget fel på oss och originalen är nu postade och ankomna till Immigration i Nya Zeeland. Nu väntar vi bara besked om att våra visum har blivit godkänna så att vi (läs jag) kan slappna av lite.

 

Senare på kvällen firade vi att allt gått bra och att vi äntligen var framme på Khao San Road. Det gick som det bara kan göra när man firar på Khao San Road. Lite för bra. Men kul hade vi 

 

Dagen efter bokade vi nattbuss för att ta oss til Ranong och Koh Phayam där vi nu befinner oss. Vi ville vara ifrån Bangkok innan den 13e då det väntades stora demonstrationer. Jag vet inte om det var fler som tänkte som oss och att det därför var många fler som försökte ta sig ut från Bangkok den dagen men så ologiskt som det var att ta sig ut ur Bangkok denna gång har det aldrig varit tidigare. Vi var rätt slut när vi tillslut kom på bussen och tur som vi hade så var den ganska tom och innehöll inga värmlänningar (hoppas jag inte känner några värmlänningar som tar illa upp av föregående utlägg) eller skrikande barn (hoppas jag inte känner såna som tar illa upp heller) så vi lyckades i stor sätt sova hela den nio timmar långa resan ner till Ranong.

 

När de två dagarna i Bangkok var slut hade vi hunnit med det mesta som ett besök i Bangkok innebär:

 

- Vi hade ätit 7-eleven toast

- Vi hade druckit någon bucket för mycket var

- Vi njöt av en fotmassage på Khao San Road medan vi tittade på alla människor.

- Vi hade pajjat fötterna

- Vi hade åkt party tuk-tuk där chauffören diggade till Gagnam style

- Emil har fått i sig sin första (men absolut inte sista) Paneng Curry och jag Sticky Rice

- Emil hade köpt med sig frukost på sängen till mig i form av cheeseburgare från McDonalds.

- Sagt nej till ett hundratal försäljare som säljer allt från kostymer till grodor och ping-pong shows.

- Vi hade blivit vallade som får 3 timmar genom Bangkok för att ta oss till bussen därifrån. På ett precis så ologiskt sätt som det bara kan vara i Asien. Vi hade det helt perfekt helt enkelt!

 

Jo just det. På väg tillbaka från sjukhuset i Bangkokt så stannade vi en tuk-tuk. Chauffören plockade upp oss på ett ställe där han egentligen inte fick plocka upp oss och mutade vakten med ett löv? Det såg verkligen ut som ett torkat lönn-löv och inte alls sådana andra löv som man kanske kan tänka sig att folk mutar folk med. Det hela såg rätt roligt ut, speciellt när man inte sovit på 30 timmar och är helt slut. Om någon vet vad detta kan vara så berätta gärna det. Annars fortsätter jag tro att de uppfunnit någon slags låtsatsvaluta, som två barn som leker affär i skogen eller nåt.