Så helt plötsligt har vi ett jobb, en lägenhet och en klocka som ringer nästan varje morgon. Vad hände där? Nästa vecka får vi även in pengar på kontot för första gången på åtta månader. Det ser vi fram emot! Speciellt Emil. Eller nej, jag ser nog fram emot det mer eftersom Emil kommer behöva ge mig alla pengarna för att betala av sin nuvarande skuld. Jag är sugarmama! 


Man skulle kunna tro att det skulle kännas jobbigt att börja jobba. Men när jobbet går ut på att kolla pinterest,  planera semestern i Australien och hitta inspiration för vårt egna hostel (ja, det ska bli verklighet) då tycker till och med jag att det är helt okej att jobba. Det är ett väldigt soft jobb och det lilla som man behöver göra eller hålla ordning på är bara kul. Det är kul att lära sig saker när man är intresserad. Med det sagt så råkar jag hänga på pinterest även när jag borde plugga engelsk grammatik. Tyvärr inte lika roligt som att lära sig att driva ett hostel. 

 

Eftersom vi jobbar i skift så är jag ledig när Emil jobbar och tvärtom. Efter att ha umgåtts konstant i åtta månader är det helt okej. Det är dock lite jobbigt när jag är ute och går utan Emil och inte har någon att slå när jag ser en gul bil. 

I ondags var vi lediga båda två hela dagen och blev ivägskickade till nationalparken Abel Tasman. Jobbet betalar -whoop whoop! Dagen började med en båttaxi upp längs kusten där vi skulle bli avsläppta för att vandra i fyra timmar. Det första som händer är att ett gäng med delfiner börjar simma och hoppa längs båten. JAG DOG! Under ca 10 minuter var det enda jag kunde säga: Emil det är så häfitgt! Shit vad häftigt! Häftigt. Ja häftigt var ordet. Vår guide sa att det var väldigt ovanligt att se delfiner denna tiden på året och att det dessutom var en ovanlig liten sorts delfin. Wohooo för första gången någonsin så får jag se något speciellt. Det gjorde verkligen min dag och inget annat i nationalparken kunde slå det. Varken den jättefina utsikten, det helt otroligt blå/gröna vattnet, de lata sälarna eller den coola hängbron. 

Efter en jättebra dag i nationalparken kan jag konstatera följande: Mina fötter är inte gjorda för vandring, tack pappa. Jag kan inte befinna mig i skog utan heltäckande kläder, det kliar överallt. Många hajkar i denna nationalpark i 3-5 dagar, tältar längs vägen och bär runt på all sin packning. Skulle aldrig falla mig in! En dags hajk var alldeles perfekt lagom för mig. Senare i vår när det blivit lite varmare i vattnet ska vi få åka tillbaka till Abel Tasman på kajaktur. Det ser vi fram emot!

När vi inte har jobbat har vi: varit på ölprovning, försökt ta en öl i solen, varit på marknad, ätit maoribröd (typ som langos, lika onyttigt och nästan lika gott) , tagit oss upp till mitten av Nya Zeeland, Emil har gjort stan med Olivier och jag har för första gången på åtta månader gått ut och druckit vin med en tjejkompis :)