Här har det vart tyst ett tag. Jag har pluggat inför tentor och inte riktigt hunnit sätta mig ner och skriva. Men allt väl som slutar väl eller vad man säger och nu har jag fått betyg på båda proven, VG, wooohooooo! Så sjukt glad och stolt faktiskt så nu jäklar får jag belöna mig med att skriva ett blogginlägg istället för att plugga. 

 

I går insåg vi att vi nu går in på sista månaden i Nya Zeeland. Det känns, konstigt, och även om jag känner att det var väldigt längesedan vi var i Sverige så undrar jag vart sjutton tiden tog vägen. Speciellt de senaste två månaderna. Tiden har bara sprungit iväg och om två och en halv vecka börjar vi resa runt sydön. Då är det slut på slitet och dags att börja njute lite igen! Vi har lyckats sälja våran bil så det gav lite klirr i kassan. Så otroligt skönt att ha den såld. Vi var rädda att vi skulle stå där med en dag kvar till flyget gick och $2000 sittandes i en bil vi inte lyckats göra oss av med. Men som det oftast gör för oss så löste det sig och reskassan är nu något större! Vi har även lyckats spara en hel del pengar. Vi har varit väldigt hårda mot oss själva och allt man tjänar över 100 dollar i veckan går direkt in på sparkontot (läs i byrålådan). Vi lever alltså på cirka 550 kronor per person och vecka och då ingår allt, dvs mat och alkohol (och en och annan glass från McDonalds), i den ordningen om jag får bestämma, i den omvända om Emil håller i pengarna. 

 

 

Vi längtar verkligen efter att resa. Jag längtar till att få rensa ur bland kläderna och försöka packa ryggsäcken igen. Knäppt hur man aldrig är riktigt nöjd. För två månader sen hatade jag den där ryggsäcken. Nu saknar jag den. Vi har så otroligt mycket att se fram emot - Sydön - Australien - Bali och nu har vi även bokat flyget från Bali till Bangkok. 15 Februari landar vi i Bangkok och sen får vi se hur långt våra slantar räcker i Asien. Oavsett så säger Emil att han tänker vara hemma tills fotbollspremiären. Hmm... 

 

Emma åkte från Nelson i förra veckan vilket var lite tråkigt för mig. Det har varit skönt att komma bort från hostelet och umgås med någon annan. Förhoppningsvis kommer vi mötas upp när vi börjar resa igen! Som tur är så är vi nu ett skönt litet gäng som bor här. Det är jag och Emil, sex stycken tyskar (nähä?), tre nya zeeländare och en irländare. Vi lär varandra fula meningar på olika språk och spenderar mestadelen av tiden runt ett av borden på uteplatsen. Det är mysigt.

 

 

Jag kan även meddela att Victoria Silvestedt syndromet har kickat in på allvar den senaste tiden. Nej, jag har inte blivit aslång och fått stora tuttar, men vi kan inte prata svenska längre. Vi talar halva meningar på engelska och halva på svenska och låter allmänt iq-befriade. På tal om språk, Hannah, en av de nya zeeländska tjejerna är jätte fascinerad över att folk från andra länder inte drömmer på engelska, enough said, haha. 

 

Ni har väl förresten inte missat vårt jongleringsmission? Följ utveckligen på instagram.